Forskning om mikroplaster men för tillfället även resiliens

I arbetsrummet står blanka burkar i bokhyllan innehållande däckpartiklar. Ida Järlskog är miljövetare och forskare på VTI i Linköping. Det mesta handlar om mikroplaster. Just nu har hon även fokus på ett annat område – forskningsinstitutets samlade kunskap kring resiliens.

– Jag trivs jättebra på VTI, framför allt med blandningen av arbete i fält, på laboratoriet, med våra tunga utrustningar som till exempel provvägsmaskinen, vid skrivbordet och med alla kollegor. Annars hade jag inte varit kvar i över ett decennium.

Här finns möjligheter att koppla teori till verklighet och hon uppskattar att vara delaktig i alla steg, från insamling i fält, till analys, sammanställning och publicering. Stimulerar gör även blandningen mellan nationella och internationella samarbeten. Att både få skriva vetenskapliga artiklar och mer lättillgängliga rapporter och handledningar är också väldigt givande tycker hon.

Ida Järlskog har alltid varit intresserad av miljö och klimat och läste till miljövetare på LiU. Hennes kandidatuppsats undersökte om det fortfarande går att hitta giftiga ämnen i fisk som lever i områden där det tidigare legat industrier som släppt ut stora mängder miljöfarligt avfall, vilket det tyvärr gjorde.

Under studierna kom hon i kontakt med VTI där hon sedan började som forskningsassistent 2015 och som doktorand 2019. Avhandlingen handlade om mikroplast från trafiken och disputationen skedde på Chalmers 2022. Sedan dess har hon framför allt fortsatt att forska om mikroplast, fast just nu är hon även involverad i VTI:s nya stora huvudfokus.

– Mitt uppdrag har handlat om resiliens och totalförsvar och jag har tagit fram en kartläggning om vilken forskning och kompetens som finns på VTI inom området. Jag fick frågan av min enhetschef Peter Torstensson att projektleda det arbetet, vilket jag ville, även om det egentligen ligger lite utanför min komfortzon.

Inte minst är det angeläget att fortsätta satsa på samarbeten över enhetsgränserna inom VTI. Det tillför helt andra diskussioner och ett holistiskt tänk. Kartläggningen kring resiliens stimulerar till dialog, flera och nya samarbeten samt förhoppningsvis nya projekt menar hon. Fast även när det gäller mikroplaster händer det spännande saker.

– Nu har vi precis startat ett jätteintressant projekt om mikroplast och toxicitet hos partiklar i luft och ska undersöka årstidsvariation i både urbana och rurala miljöer. Vi har just börjat mäta och ska fortsätta in på nästa vinter.

Det finns fortfarande för lite kunskap om mikroplaster och deras påverkan på hälsa och miljö, samt vilka åtgärder man kan vidta för att förhindra att de bildas och sprids vidare ut i miljön.

– Därför undersöker vi just det, och vi har hittat väldigt bra externa samarbeten med toxikologer på Lunds universitet.

VTI samlar in partiklarna, både i fält och i labb och Lunds universitet tar vid och analyserar oxidativ stress, vilket är en indikation på toxicitet. Det sker inom tre projekt samtidigt med medel från Vetenskapsrådet, Kompetenscentrum vägteknik och Trafikverket. Ett annat intressant projekt handlar om återvinning och återanvändning av vägmarkeringsmaterial i samarbete med Svevia och företaget Stripehog.

– I stället för att som i dag skicka materialet till deponi så har vi undersökt om det går att blanda 10 till 30 procent återanvänt material med nytt utan att försämra synbarheten hos markeringarna.

Detta är även viktigt ur ett resursperspektiv för att minska användningen av ändliga resurser och öka cirkulariteten. Hon berättar att de första resultaten ser väldigt lovande ut och hoppas på ett fortsättningsprojekt.

– Det blir en naturlig fortsättning, att koppla ihop slitagepartiklar och mikroplast med cirkularitet, klimatanpassning och resiliens. En annan fråga är – behövs det verkligen så mycket vägmarkeringar, framför allt rent dekorativa markeringar, som inte är nödvändiga för trafiksäkerheten?

Hon håller precis på att avsluta ett projekt där de har tagit fram en handledning för kommunala och statliga väghållare om åtgärder för att minska slitaget av vägmarkeringar, och därmed även spridningen av mikroplast. Det ger många mervärden att prata med kommuner, Trafikverket och industrin. Det är VTI bra på och resultaten får därmed ofta möjlighet att komma samhället till nytta anser hon.

Det finns nog att göra med andra ord och Ida Järlskog räknar med att fortsätta sitt arbete på VTI.

– Det känns absolut som att jag kommer att vara kvar här och fortsätta forska om mikroplast, miljö, klimat och vägmarkeringar. Det finns fortfarande jättemycket att göra, särskilt om man kopplar ihop mitt forskningsområde med andra som trafiksäkerhet, transportekonomi, autonoma fordon, resiliens, klimatanpassning och cirkularitet.

Fritiden är jordnära med odling, självhushållning, byggnadsvård, traditionella byggtekniker och att vara ute i skogen med jakthunden Sture. Hon uppskattar det lantliga livet med sin sambo, hund, katter, höns och ankor i en gammal skola från 1918 utanför Linköping.

De senaste åren har paret byggt ett orangeri från grunden, först genom att ta ner och såga virke från egen skog och renovera gamla fönster, sedan genom att lägga ett lergolv med lera och sand från tomten och därefter måla med egenblandad färg – tillverkad av linolja, ägg och jordpigment.

– Ingen plast eller moderna material i det bygget alltså. Det är en härlig kontrast att kunna släppa forskandet på fritiden och nörda ner sig på ett helt annat område.

Text: Gunilla Rech

Möt våra medarbetare