Sveriges krockprovare nr 1 tackar för sig efter 43 år

Egentligen tänkte han bara jobba en sommar – men det slutade med 43 år på VTI och 39 år på krocksäkerhetslaboratoriet. Nu går Sveriges ledande krockprovare Jan Wenäll i pension.

Egentligen var också sommarvikariatet 1981 en tillfällighet. Jan Wenäll skulle söka feriearbete på Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, men skickade för säkerhets skull in en ansökan även till myndigheten som stod strax under i telefonkatalogen – Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.

Sedan följdes det första sommarjobbet av ytterligare ett året efter och därefter en fast anställning 1983. Och på den vägen blev det. Efter några inledande år med andra arbetsuppgifter – bland annat med dataansvar eftersom han ”läst på universitetet” – har Jan Wenäll sedan 1987 arbetat på VTI:s krocksäkerhetslaboratorium.

Genom de 39 åren har han, brukar han säga, krocktestat allt som bilindustrin själv inte provar. Listan omfattar självklara saker som vägräcken, stolpar och bilbarnstolar, men även bussäten, tåginredning, husbilar, takboxar och hundburar. Till exempel. Bland det riktigt udda finns räcket till Guldbron i Stockholm – en 37 meter lång och 44 ton stålkonstruktion.

En försiktig uppskattning slutar vid sammanlagt 1100 krockprov utomhus sedan 1987 och ännu fler inomhus om även bilbarnstolarna räknas in.

– Jag brukar säga att vi har förstört en massa grejer och fått betalt för det. Men krockproven är förstås inte en lekstuga för oss tekniker, utan det finns ett mycket allvarligt syfte. Målet för allt vi gör är att trafiken ska bli så säker som möjligt, säger Jan Wenäll.

Vad är det som gör krockprov så speciella?

– Det är nog att allt måste klaffa på sekunden. Du kan planera och förbereda i veckor, månader, till och med år, men när du väl vinkar i gång provet gäller det att allting stämmer. Då är det för sent att ångra sig.

Vad är det viktigaste som du varit med om att prova?

– Det enkla svaret är bilbarnstolarna. Jag är övertygad om att hundratals barn har överlevt på grund av bilbarnstolar och i synnerhet bakåtvända sådana under de här åren. Tyvärr missar vi facit – statistiken visar bara de fall då det inte går bra, inte de då det slutar lyckligt.

– Mitt specialområde vägräcken är också viktigt. Vad är det egentligen som räddar liv på en 2+1-väg? Jo, det är ju räcket i mitten. Det gör att olyckorna bara omfattar en bil och inte två som kör in i varandra.

Vad är det konstigaste du testat?

– Det allra märkligaste var när vi krockade strutsägg, julgranar och pinnstolar åt konstnären Ulf Rollof. De filmerna hamnade sedan på konstbiennalen i Venedig. En udda upplevelse var också när vi byggde krockälgen i gummi och var i Kolmården och mätte livs levande älgar med måttband.

Sedan har ni gjort hemliga tester också?

– Ja, många gånger är det företagshemligheter. Vi var med och gjorde prov under produktutvecklingen av cykelhjälmen Hövding. När hjälmen lanserades sa några VTI-kollegor att ”det var konstigt att VTI inte medverkat i utvecklingen”. Jag var mest stolt över att vi lyckats bevara hemligheten.

– Ibland har det varit så pass hemligt att vi fått tejpa för fönster och hänga upp presenningar så att ingen ser in i lokalen. Då har också alla passerkort slagits ut, inklusive nattvakt, städ och generaldirektör.

Men finns det ett test som du inte fått genomföra. Vilket är det?

– Ja, och det är en besvikelse. Vi har ansökt om ett projekt hos Trafikverket för att köra nyare och tyngre elbilar in i befintliga vägräcken. Hypotesen är att de tunga elbilarna riskerar att köra rakt igenom vägräckena. Men det har vi tyvärr fått nej till hittills.

Vad har hänt med svensk krocksäkerhet under de fyra decennier du har arbetat?

– Först och främst är bilarna mycket säkrare i dag. Den utrustning som vi placerar ut på vägarna är också betydligt säkrare. Dessutom, och det är väldigt viktigt, har människors medvetenhet om säkerheten blivit mycket större.

Jan Wenäll går i pension 1 juli, men behåller en timanställning för att kunna ta kortare uppdrag på VTI. Vid sidan av arbetet spelar han trumpet, bland annat i Linköpings storband och har även ett kort förflutet som trumpetlärare. Dessutom fotograferar han en hel del och äger en veteranbil.

Han är gift med Maria sedan 1984, har två vuxna döttrar och fyra barnbarn.

Fotnot: Genom åren har Jan Wenäll prisats flera gånger för sitt arbete. 2024 fick han till exempel pris som ”Årets räckesprofil” av Svenska väg och broräckesföreningen, SVBRF. 2025 mottog han amerikanska Kenneth A Stonex Award för sitt livslånga engagemang för trafiksäkerhet.