Grusvägens konstruktion

Grusöverbyggnaden består uppifrån och ner av grusslitlager, obundet bärlager, förstärkningslager och eventuellt skyddslager.

Materialet i grusvägar ska uppfylla krav på både bärighet och fukthållande egenskaper. Stenmaterialet i grusslitlagret ska vara så nötningsbeständigt att det inte slits ner för snabbt av trafiken. Däremot är det bra om en viss nötning kan ske så att ett tillskott av finjord kan erhållas som ersättning för det material som med tiden dammat och tvättats bort. Därför ska stenmaterialet inte vara alltför nötningsbeständigt.

Vanligen används 0-18 mm bergskross till slitlagermaterial. Genom att använda ett material som huvudsakligen är krossat erhålls en hög inre friktion och därmed en god bärighet. Det är viktigt att materialet har en kontinuerlig kornstorleksfördelning, dvs. att alla kornstorlekar finns representerade. På detta sätt erhålls ett välbundet lager med god bärighet och fukthållande egenskaper.

Lagertjocklek

Ett grusslitlager bör ha en tjocklek på minst 5 cm. Är slitlagret inte tillräckligt tjockt kan väghyveln lätt råka riva upp stenar från det grövre bärlagret. Om lagertjockleken understiger 5 cm är volymen inte heller tillräcklig för att kunna forma vägytan med ett tvärfall*, körbaneytans lutning i tvärled från horisontalplanet, på cirka 4 till 5 procent. Ett tvärfall på cirka 4 till 5 procent säkerställer att grusvägens avvattning fungerar tillfredställande.

Dränering och vattenavrinning

Grunden för att en grusväg ska fungera på ett tillfredställande sätt är just dränering och vattenavrinning. Det är därför viktigt att ha fungerande diken och vägtrummor samt rätt tvärfall på vägen och skevning i kurvorna. Om diken saknas eller är igensatta höjs grundvattennivån i vägkroppen, vilket medför ökad risk för en problematisk tjälningsprocess och försämrad dränering av vägkroppen under framförallt tjällossningen. Genom att säkerställa dikenas funktion tillses snabbare upptorkning av vägbanan, vilket innebär att vägen snabbare återfår sin bärighet.

Släntlutning och dikesdjup

Släntlutningar för diken bör vara 1:3 för innerslänt och 1:1,5 för ytterslänt. Dikesdjupet ska vara minst 0,5 m under vägytan och minsta längslutning ska vara 5 ‰, men måste så klart anpassas till utloppsdikets djup. Det krävs samråd med berörda markägare vid dikning och i vissa fall även tillstånd enligt naturvårdslagen. Det är också viktigt att eventuella nedgrävda ledningar längs vägen kartläggs och märks ut.

Dessutom är det av stor vikt att vägen dammbinds. Om finpartiklarna dammar bort så bryts hela slitlagret ner.

*Bombering är en äldre benämning på dubbelsidigt tvärfall