Barmarksunderhåll

Det som räknas till det löpande underhållet av en grusväg under barmarksperioden är hyvling, dammbindning, grusning, dikning, kantskärning, röjning och slåtter. Efter genomförda åtgärder ska vägbanan vara jämn och fri från löst grus, växtdelar och annat som kan hindra avvattning.

Diken och vegetation

Det viktigaste för att en grusväg ska hålla bra är att vattenavrinningen säkerställs genom att diken och vägtrummor är i gott skick. Avsaknad av eller dåliga diken gör att grundvattennivån höjs i vägkroppen och att tjälningsproblematiken ökar. Välunderhållna diken säkerställer att vägen torkar snabbare och därmed återfår sin bärighet.

Arbetet börjar på senvintern/tidig vår, redan vid snösmältningen. Efter snörika vintrar utförs snödikning för att förbättra avrinningen på vägen och frilägga vägtrummornas in- och utlopp. För att inte köra sönder vägtrummor vid snödikningen bör de vara speciellt markerade med snökäppar.

Vägtrummor bör löpande ses över i samband med övrigt underhåll för att förhindra att de slammar igen eller täpps till vid dikesrensning, röjning eller slåtter. I vissa delar av landet förväntas klimatförändringarna leda till ökande nederbörd. Det innebär att vägtrummor kan behöva ses över och anpassas för att klara ökade flöden. Det är väghållaren som är ansvarig för eventuella skador som kan drabba tredje man och kan därmed bli skadeståndsskyldig till följd av bristande trumunderhåll.

Vad gäller dikning (nydikning eller återställande av igenvuxna diken) så krävs det samråd med berörda markägare och i vissa fall även tillstånd hos länsstyrelsen. Det finns riktlinjer för hur diken ska utformas.

Ett dike behöver rensas i genomsnitt vart sjunde år. Rensningen innebär både kantskärning och rensning för att återge diket dess ursprungliga form. Både dikning och dikesrensning utförs med hyvel (i svårare fall grävmaskin). Allt material som inte kan läggas utanför diket måste köras till deponi.

Att röja bort skymmande vegetation ökar inte bara säkerheten, det säkerställer också framkomligheten, ökar det estetiska intrycker och gör att vägbanan torkar snabbare. Vägsträckor med mycket lövträd bör röjas under juli-oktober för att minska mängden stubbskott. Uppväxande träd bör också kapas så nära marken som möjligt. För barrträd spelar tidpunkten ingen roll.

Väghyvling

Under tidig vår, i samband med eventuell tjällossning och att vägbanan börjar mjukna, är det dags för en första lätt hyvling. Syftet är att reparera eventuella skador och underlätta för snabb upptorkning.

När tjällossningen är över och vägen har stabiliserats, men innan den är helt torr, så bör vägen hyvlas på djupet, en gång i vardera riktningen. Syftet är att hyvla bort ev. korrugeringar (tvättbrädeliknande valkar i grusslitlagret vinkelrätt mot trafikriktningen), potthål och hjulspår samt att hyvla in vägkanten och inte minst forma vägens tvärfall*, körbaneytans lutning i tvärled från horisontalplanet, till 4-5%.

För att inte orsaka korrugering är det viktigt att väghyveln inte kör för fort, max 4-6 km/tim. Samtidigt med djuphyvlingen görs årets första dammbindning. Undvik att hyvla och dammbinda vid kraftig nederbörd.

Varje hyvling innebär slitage på och viss nedkrossning av grusmaterialet, speciellt om vägen är för torr. Av det skälet är vattning i samband med hyvling viktigt, men även för att lagom fuktighet gör vägen mer lättformat och förhindrar att olika fraktioner av gruset separeras. Dagen efter ett större regn är optimal hyvlingstidpunkt.

Under sommaren hyvlas vägen bara vid behov, eftersom dammbindningen bör upprepas vid hyvling. Mindre skador som potthål kan flickas manuellt. Flickning är lagning av sår eller hål i grusslitlagret, vanligen med grusslitlager och dammbindningsmedel. Istället för att hyvla vägbanan kan det vara lämpligt att göra en ytlig avjämning med en vägsladd, som är ett maskinredskap på medar eller hjul för utbredning eller rivning av vägmaterial. Även det görs bäst när vägbanan är fuktig.

Under hösten hyvlas vägen för att upprätthålla standarden. Samtidigt – och i god tid före första snön – kan en kompletteringsgrusning göras så att det nya lagret hinner blandas med befintligt slitlager och inte riskerar att plogas bort vid första snön. I norra delen av landet rekommenderas att man inför vintern hyvlar ner tvärfallet, eftersom en förhöjd tjällyftning av vägmitten försvårar plogningen av vägen. I södra delarna av landet kan det emellertid vara svårt att veta när man ska göra planhyvlingen och för att undvika att regnvatten blir stående på vägen och förstör den så är det bättre att behålla tvärfallet och låta snöplogen packa snö och is till en plan yta.

Läs mer om dikning, hyvling, tillvägagångssätt, utrustning och röjningsjuridik:

Mer grus under maskineriet - Handbok för tillståndsbedömning och underhåll av grusvägar (2015, Sveriges Kommuner och Regioner) Länk till annan webbplats.

Dammbinding

Vid dammbindning, eller saltning, har hittills kalciumklorid (CaCl2) varit mest använd, men även magnesiumklorid och lignosulfonat förekommer. Även andra dammbindningsmedel har testats, med varierande resultat. Saltet är emellertid det mest utprovade och därför det medel det finns bäst kunskap om och utrustning för. Idag används saltlösning i allt större utsträckning, det vill säga salt löst i vatten.

Dammbindning med kalciumklorid utförs i regel en gång per säsong, vid det så kallade vårbruket som sker på våren direkt efter tjällossningen. Ibland krävs det kompletteringar under säsongen vid något eller ett par tillfällen, men då med ungefär halva mängden.

För att få effektivast inträngning bör man tänka på ett antal faktorer. Först och främst ska vägbanan vara ”lagom” fuktig och bör inledningsvis vattnas vid behov. Sedan hyvlas vägen på djupet och formas (se Väghyvling). Därefter sprids kalciumkloriden en gång i vardera riktningen. Oftast låter man trafiken trycka till grusslitlagret.

Klimatförändringar – konsekvenser och åtgärder

Klimatförändringarna innebär – och kommer i ökande grad att innebära – krav på ökat underhåll av diken och avvattningssystem på grund av ökande nederbördsmängder, men ev. även på större behov av röjning och slåtter på grund av längre växtperiod.

Klimatförändringarna förväntas slå olika på olika håll i landet. Dessutom är vissa delar/områden i landet speciellt utpekade som högriskområden för konsekvenserna av ökad nederbörd, som översvämning, bortspolning av vägar, erosion, dämning vid vägdiken och vägtrummor, ras och skred, beroende på geologi och topologi. Det är områden som redan idag är drabbade, men där skadorna förväntas öka, som till exempel i västra Götaland och Värmland upp till mellersta Norrland. På andra håll förändras vinterväghållningen genom ökat eller minskat behov av sandning/saltning.

*Bombering är en äldre benämning på dubbelsidigt tvärfall.

Senast uppdaterad: