Förstärkning av grusvägar

Vid förstärkning av grusvägar med bärighetsproblem ska dräneringsförbättringar alltid utföras samtidigt som, eller helst till och med tidigare än, förstärkningsåtgärderna.

Som en basåtgärd, d.v.s. minsta möjliga förstärkningsåtgärd på ett grusvägsavsnitt som lider av dålig bärighet under tjällossningsperioden, kan geotextil användas. Genom att lägga ut fiberduk under överbyggnaden förhindras tjälfarligt material från att blandas med överbyggnadsmaterialet.

Vid svårare bärighetsnedsättning, då en högre grad av bärighetsförbättring krävs eller när vägskadan är relaterad till en låg profillinje och undergrunden är missgynnsam (t.ex. bestående av lera och/ eller silt) behövs dock i regel tyngre överbyggnadskonstruktioner, alternativt armering med stålnät, för att garantera en långsiktig förbättring av grusvägen.

Armering med stålnät möjliggör att tjockleken på överbyggnaden kan minskas. Armeringen förhindrar permanenta deformationer och minskar också risken för utpressning av vägkanter och därmed breddning av vägen. Det är viktigt att stålnätet installeras tillräckligt djupt och att vägkonstruktionen inte innehåller några stora stenblock som eventuellt kan trycka upp nätet till vägytan. Det är också viktigt att vänta med installationen tills undergrunden är helt urtjälad. Förstärkning med stålnät bör undvikas på vägavsnitt med ojämn tjällyftning, t.ex. på platser som är belägna på sluttande mark, eftersom detta kan medföra att stålnätet pressas upp till väggytan. Metoden bör också undvikas på platser där trummor, rör och kablar korsar vägen eftersom dessa kan behöva underhållas i framtiden och stålarmeringen då kan utgöra ett hinder.

Vid allvarliga tjällossningsskador med svårartade ojämna tjällyftningar behöver den tjälfarliga jordarten tas bort och överbyggnaden rekonstrueras. Materialutskiftning är en dyr åtgärd på grund av den stora mängden nytt vägmaterial som behövs. Det är dock i de flesta fall den enda lösningen för att åtgärda återkommande gupp. Vid materialutskiftning används grovkornigt material som ersättningsmaterial.

Materialutskiftning på vägrenarna är den vanligaste metoden för att förstärka vägrenar. Intressanta nya tester har dock genomförts där stålnät har använts för förstärkning av vägrenar för att motverka deformationer. I dessa fall har stålnäten installerats längsgående i vägrenen.

Stabiliseringsåtgärder

Traditionella stabiliseringsmedel, såsom *bitumen, bitumenemulsion och cement, kräver stora kvantiteter av tillsatsmedel, vilket gör dessa behandlingsmetoder oekonomiska på grusvägar. Dessutom kan de i kalla områden bara användas på material som innehåller maximalt 12 % finjord eftersom materialen är sprickbenägna vid ojämna tjällyftningar.

Infräsning av makadam i befintligt bärlager har gjorts på flera platser i landet med gott resultat. Metoden leder till ökad bärighet till en relativt låg kostnad. Metoden innebär att mindre påbyggnad krävs än vid förstärkning med enbart nytt material, vilket därmed minskar markintrånget. Själva utförandet, dvs. infräsningen, kan dock vara problematisk om det finns grunt liggande sten i grusvägen. Ytterligare en aspekt att beakta är att metoden kan medföra att brantare innerslänter än 1:3 erhålls, vilket kan försvaga vägkanten.

*Bitumen är ett mörkbrun till svart, svårflyktig, fast till halvfast material med bindande förmåga. Bitumen kan bildas i naturen i form av naturasfalt men framställs vanligen genom raffinering av petroleum. Bitumenemulsion är en blandning som består av bitumenpartiklar (droppar) i vatten, där en tillsatt emulgator hindrar partiklarna från att smälta samman.