Så kan stödremsor bli mer trafiksäkra och stabila

Stödremsa.
Bindemedelsförseglad stödremsa. Foto: Håkan Arvidsson/VTI

Stödremsa är den smala rand som gränsar till beläggningskanten vid vägar. VTI har undersökt vilken typ av stödremsa som är den bästa i utsatta lägen. Rekommendationen är att förstärka den obundna grusstödsremsan med bindemedel.

Forskningsprojektet har kommit till på initiativ av Trafikverket och dess projektgrupp som driver frågan om stödremsor. Syftet var att studera goda erfarenheter av stödremsor som material och utförande.
– Trafikverkets förhoppning är att kunna formulera ett regelverk som gäller för hela landet. Hittills finns det enbart regionala krav och önskemål, säger Håkan Arvidsson, laboratorieansvarig på VTI och projektledare för rapporten.
En fungerande stödremsa ger stöd för föraren och visar var gränsen går för vägbanan. Svårigheter som kan uppstå är att gruset från stödremsan sprätter upp på vägen, vilket är en allvarlig trafikfara för motorcykelförare. Stödremsan kan bli sönderkörd av tunga fordon och gör då ingen nytta.
Det finns olika varianter av stödremsor. Obunden stödremsa är den traditionella och består av krossat berg, antingen i ett eller två lager med olika storlekssortering. En annan typ av stödremsa innehåller förutom krossat berg även ett bindemedel av bitumen. Bitumenblandat grus är en kallblandning som rätt packad och utsatt för värme kan ge ett närmast asfaltliknande material. Asfaltgrus kan även bestå av återvunnet vägmaterial.
Båda varianterna har visat sig ge problem. Obunden stödremsa kan leda till att löst grus samlar sig på vägbanan. Det problemet uppstår inte om stödremsan består av bitumenblandat grus, däremot är stabiliteten inte bättre än obundet grus, snarare sämre.
– Stödremsan blir segare vilket beror på att sammansättningen på gruset inte blir optimal för att få bärande egenskaper, säger Håkan Arvidsson.
Bästa alternativet är i stället att stabilisera den obundna stödremsan med bitumen. Behovet av en sådan stödremsa är framför allt lämplig på smala och krokiga vägar. För att insatserna ska bli kostnadseffektiva finns det två saker att tänka på, nämligen att endast använda metoden på begränsade platser och att genomföra själva arbetet i samband med sopning av vägarna. Fukthalten är viktig för att packningen av stödremsor ska bli optimal, vilket innebär att lämpliga tidpunkter för komplettering är tidig vår och senhöst.
Projektet har genomförts genom insamling av erfarenheter från enkäter, fältstudier och diskussioner samt vissa laboratorieprovningar. Håkan Arvidsson har bland annat studerat olika varianter av stödremsor i Värmland och Östergötland. De flesta laboratorieprovningar inom projektet har utförts av VTI, främst av ingenjör Henrik Hellman, forskningsingenjör Ellen Dolk och Håkan Arvidsson. Andra provningar har utförts av SGI och Swerock/Peab.
Alternativa material till stödremsor: erfarenheter och laboratorietester (2022, Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA) Länk till annan webbplats.