Tre samhällsfenomen för hållbar mobilitet

Smart mobilitet, medborgardeltagande och coronakrisen. Alla tre fenomen kan bli katalysatorer för ett hållbart transportsystem och minskad klimatpåverkan. Nu har beslutsfattarna chansen att ta till vara den möjligheten, enligt forskarna som har tagit fram studien Omställning till hållbar mobilitet.

Det är däremot inte självklart att det blir så. Det finns en inneboende tröghet i svensk konventionell transportplanering som motverkar nya, innovativa grepp, enligt författarna seniora forskaren Karolina Isaksson på VTI och Claus Hedegaard, forskningsledare på VTI och K2, Nationellt kunskapscentrum för kollektivtrafik. Rapporten ingår i ett delprojekt som riktar fokus mot policy och styrmedel för omställning.

– Beslutsfattarna kan göra en hel del konkreta insatser för att motverka den trögheten och främja initiativ som för till hållbar omställning. Detta gäller till exempel pilotprojekt och försök på området smart mobilitet om dessa utformas för att bidra till hållbar mobilitet. Medborgardeltagande skulle också kunna få en ökad användning på transportområdet, på liknande sätt som görs inom fysisk planering, eller inspireras av erfarenheter av klimatmedborgarting som har genomförts bland annat i Frankrike, säger Claus Hedegaard Sørensen.

Vad gäller pandemin hoppas han att den nu befinner sig i slutfasen.

– Nu kan vi ha fokus på vad som går att lära av pandemin. När vi vet att vi måste, då visade det sig vara lättare att ändra på transporter och resvanor än vi tidigare har trott. Pandemin handlar om en kortare fas, men det finns ändå viktiga lärdomar att dra för hållbar omställning av transportsystemet. Klimatförändringarna är också en kris.

En katalysator är något som utlöser ett händelseförlopp utan att vara direkt inblandat, vilket stämmer in på alla tre fenomen som forskarna har undersökt i den här studien.

Smart mobilitet – Det kan göra transportsystemet mer resurseffektivt, samt bidra till utvecklingen av hållbara städer och samhällen. Samtidigt kan bilresandet bli ännu mer smidigt och attraktivt, vilket ger risk för ökad trängsel och miljöproblem. Därför behöver införande av smart mobilitet styras utifrån hållbarhetsmål. Självkörande fordon behöver vara delade, det vill säga att flera personer använder samma transportfordon. Resandet kan minska med hjälp av resfria möten, distansarbete samt lokala arbetsplatshubbar och grannskapskontor.

Medborgardeltagande – En genomgripande omställning låter sig knappast göras utan engagerade medborgare. Deras kreativitet, idéer och kunskap är nödvändig för att lösa komplexa problem, och för att skapa legitimitet för de åtgärder som krävs. Det finns behov av nya former för medborgardeltagande i transportpolitik och transportplanering.

Coronakrisen – Många forskare och samhällsdebattörer hoppas att krisen ska leda till en kursändring i hållbar riktning, men många andra aktörer önskar ett liv som det var innan. Dessa motstridiga krafter syns på olika sätt. Å ena sidan sådant som syftar till minskad bilism: cykelkampanjer och utökad cykelinfrastruktur, nya parkeringsregler, resepolicy, förslag på miljözoner i städer. Å andra sidan fortsatta investeringar i storskalig väginfrastruktur i städer och som bidrar till att upprätthålla ett ohållbart transportsystem.

Vad gör att ni ändå ser optimistiskt på den här utmaningen?

– Vi är inte jätteoptimistiska, men vi ser ändå möjligheter. Hanteringen av coronakrisen visar att det är möjligt att ändra resvanor och har gett nya insikter för många om vår gemensamma förmåga att anpassa oss till förändrade förutsättningar om det gemensamma krismedvetandet finns. Men möjligheter till förändring realiseras inte av sig själv, det behövs också en vilja och en förmåga att driva ett systematiskt omställningsarbete.

Omställning till hållbar mobilitet: Vilka roller kan smart mobilitet, medborgardeltagande och coronakrisen spela? (2021, Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA) Länk till annan webbplats.