1923
Kungliga automobilklubben instiftar KAK:s väginstitut.
1925
Institutet får ett statsbidrag på 30 000 kronor. Kungliga Majestätet bestämmer att institutets ordförande ska utses av chefen för kommunikationsdepartementet och att institutets stadgar ska underställas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för godkännande. Institutets namn ändras till Svenska väginstitutet.
1934
Namnet ändras till Statens väginstitut.
1939
Väginstitutet blir ett fristående, självständigt ämbetsverk med en fastare organisation, efter beslut i riksdagen. En ny expansiv era startar.
Titeln för väginstitutets chef ändras från sekreterare till överingenjör. En personalstab med fjorton tjänster upprättas.
Institutet får tillåtelse att för intäkterna från uppdragen göra utlägg som att anställa personal och köpa in material. Denna nya möjlighet att få arbeta på uppdrag ska komma att få stor betydelse för institutets vidare utveckling.
Verksamheten flyttar in i ett nybyggt hus på Drottning Kristinas väg i Stockholm, intill provningsanstalten och Kungliga Tekniska Högskolan.
1959
En utredning, gjord av kommunikationsdepartementet, föreslår att forskningen framöver i högre grad ska finansieras med medel som direkt anvisas till Statens väginstitut över riksstaten och att antalet tjänster vid institutet ska utökas. Efter ett riksdagsbeslutet får institutet en ny organisation och nio nya tjänster tillkommer. Titeln för institutets chef ändras till överdirektör.
Under 1960-talet görs flera utredningar om utökad transportforskning.
1971
Utredningarna på sextiotalet leder fram till ett riksdagsbeslut om inrättandet av Statens väg- och trafikinstitut, VTI. Det nya institutet är en sammanslagning av Statens väginstitut och Statens trafiksäkerhetsråd.
1975
Institutet flyttar från Stockholm till Linköping.
I slutet av 1970-talet görs en ny utredning av institutets verksamhet, denna gång mot bakgrund av den kraftiga höjningen av hyreskostnaderna i samband med flytten till Linköping. Hyreshöjningen lyckas inte kompenseras med ökade uppdragsintäkter. Den årliga merkostnaden uppgår till fyra miljoner kronor, nästan en fjärdedel av anslaget. Utredningen föreslår en kraftig bantning av VTI:s verksamhet samt personalneddragningar. Utredningen kommer strax före ett regeringsskifte. Den nya regeringen följer dock inte utredningens förslag utan ger istället institutet ökade anslag.
1988
Trafik- och miljöpolitiska propositionen innebär att VTI:s forskningsställning stärks och breddas. Bland annat får institutet särskilda medel för att bygga en forskargrupp med inriktning mot järnvägsfrågor.
1991
Transportrådet läggs ner och VTI övertar vissa av rådets funktioner. Därmed stärks och vidgas institutets transportekonomiska forskningsfält.
1993
Den forskningspolitiska propositionen ändrar i flera avseenden VTI:s situation. Institutets roll renodlas till att vara enbart forskningsutförare. Tidigare har institutet disponerat anslagsmedel för egeninitierad forskning och utveckling. Framöver ska allt forsknings- och utvecklingsarbete vid VTI ske i form av uppdrag från olika beställare. Detta innebär att anslagsmedlen halveras. Det forskningspolitiska beslutet innebär också att vissa delar av verksamheten överförs till den nybildade Delegationen för prognos- och utvecklingsverksamhet inom transportsektorn, DPU, numera Statens institut för kommunikationsanalys, SIKA.
Institutet byter namn till Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.
1998
VTI får sitt första kontor utanför Linköping, lokalkontoret i Borlänge.
Samma år blir institutet också ISO 9001 certifierat.
2003
VTI får sin första professorstjänst. Institutet har i dag tre professorer: Jane Summerton, Jan-Erik Nilsson och Sigurdur Erlingsson.
Detta år öppnar lokalkontoret i Stockholm.
2004
VTI öppnar sitt fjärde kontor, denna gång i Göteborg.
Institutets namn och föreståndare
| KAK:s väginstitut 1923–1925 |
|
| C. Gyllenberg |
1923–1924 |
| Sten Ekelund |
1924–1925 |
|
|
| Svenska väginstitutet 1925–1934 |
|
| E. Nordendahl |
1925–1928 |
| Nils von Matern |
1929–1958 |
| |
|
| Statens väginstitut 1934–1971 |
|
| Nils von Matern |
1929–1958 |
|
Nils G Bruzelius |
1958–1971 |
| |
|
| Statens väg- och trafikinstitut, VTI 1971–1993 |
|
| Bertil Ström |
1971–1982 |
| Hans Sandebring |
1982–1989 |
| Monica Sundström |
1989–1990 |
| Gunnel Färm |
1990–1995 |
| |
|
| Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI 1993– |
|
| Gunnel Färm |
1990–1995 |
| Thomas Korsfeldt |
1995–1996 |
| Börje Thunberg |
1997–2000 |
| Urban Karlström |
2000–2007 |
| Jonas Bjelfvenstam |
2008– |