I genomsnitt har drygt 12 100 personer årligen vårdats inom slutenvården på grund av vägtrafikolycksfall åren 1998–2005. Genomsnittet är något högre åren efter sekelskiftet. För åttaårsperioden redovisas också cirka 2 200 skadefall per år där gående fallit i gatu-/vägmiljö utan inblandning av något fordon.
Underlaget för denna studie utgörs av data från Socialstyrelsens register avseende vårdtillfällen inom slutenvården. I rapporten redovisas vårdtillfällen som avslutats åren 1998–2005 och orsakats av:
vägtrafikolyckor
gåendeolyckor i gatu-/vägmiljö, utan inblandning av fordon (”gående-singel”).
År 1998 är det första året då patientdata i hela Sverige kodats enligt ICD-10, den internationella klassifikationen av sjukdomar och hälsoproblem. Detta påverkar möjligheterna att klassificera datamaterialet, därför måste mc/moped redovisas tillsammans.
I befintlig datamängd finns inte någon markering av den enskilda olyckan genom vårdkedjan. Detta har gjort det nödvändigt att definiera ett ”skadefall”, det vill säga en person som omhändertagits inom sjukvårdens slutenvård till följd av en vägtrafikolycka eller ett fall som fotgängare i väg-/gatumiljö. Ett nytt skadefall anses här föreligga om tiden mellan två vårdtillfällen för en enskild person överstigit 30 dagar. Skadefall som medfört att patienten avlidit inom samma månad som inskrivningen är exkluderade.
Studien omfattar drygt 97 000 skadefall orsakade av vägtrafikolyckor under perioden 1998–2005, det vill säga i genomsnitt drygt 12 100 per år, högre i slutet av perioden.
Några län har ett misstänkt lågt antal skadefall. Enligt Socialstyrelsen var det misstänkta bortfallet i patientregistret högst år 1998 men har sedan gradvis sjunkit. Även om länsvis och årsvis korrigering med hänsyn till misstänkt bortfall görs och om antalet skadefall relateras till invånarantalet i respektive län och år kvarstår en mycket stor variation mellan länen. Sett över hela landet har skademåttet ”antal skadefall per tusen invånare”, efter korrigering med hänsyn till bortfall, varit tämligen stabilt under perioden.
Åldersfördelningen bland skadefallen i vägtrafikolyckor har varit tämligen stabil. De yngsta (0–6 år) utgör 3–4 procent av skadefallen, medan de äldsta (≥75 år) svarar för
7–8 procent. Åldern 15–24 år har högst skademått, 2–3 skadefall per tusen invånare och år.
Totalt är fördelningen på kvinnor och män i storleksordningen 36 procent respektive 64 procent. Männen utgör dock drygt 85 procent av de skadade mc/mopedisterna, medan de endast svarar för hälften av de skadade fotgängarna.
Bilisterna utgör den största andelen av skadefallen. Efter att ha varit kring 45 procent åren 2001–2004 svarar bilisterna för ca 40 procent år 2005. Andelen motorcyklister/mo¬pedister har ökat och år 2005 var andelen drygt 21 procent. Den näst största trafikantgruppen är cyklisterna. Andelen har dock minskat, utom det sista året, då de återigen svarar för över 30 procent av skadefallen. Det beror på att antalet ”Cyklister utan inblandning av motorfordon” ökat medan antalet cyklister som kolliderat med motorfordon sjunkit något och de senare svarar endast för drygt 4 procent av skadefallen i slutet på perioden.
Vid jämförelse med antalet polisrapporterade svårt skadade personer i SIKA:s officiella statistik framgår att cyklisterna förekommer i slutenvårdsdata 6–11 gånger mer. Sett över alla trafikanter visar slutenvårdsdata cirka tre gånger fler skadefall än polisrapporteringens svårt skadade.
Den genomsnittliga vårdtiden avseende vägtrafikolycksfall 1998–2005 är cirka 6 dagar. Drygt hälften av skadefallen har en vårdtid på högst 1 dag (differensen mellan ut- och inskrivningsdatum). Gående har den längsta vårdtiden, vilket gäller i alla åldersklasser utom 15–19 år. Cirka 33 procent av skadefallen bland fotgängarna är 65 år eller äldre jämfört med drygt 14 procent sett över alla trafikanter.
I föreliggande rapport redovisas den huvuddiagnos som ställts vid första vårdtillfället för varje skadefall som skrivits in 1998–2005. Frakturerna svarar för drygt 36 procent av skadefallen och nästan hälften av vårdtiden. Hjärnskakning är en vanlig diagnos, allra vanligast bland cyklister (cirka 30 procent av skadefallen). Utan indelning i trafikantgrupp svarar dock hjärnskakning för en låg andel (6 procent) av vårdtiden.
Utöver skadefallen i vanliga vägtrafikolyckor redovisas här drygt 17 600 fotgängare skadade åren 1998–2005 utan inblandning av något fordon. Genomsnittligt har cirka 2 200 skadefall av dessa så kallade ”gående-singel-olyckor” inträffat per år. Den årliga variationen har dock varit mycket stor. Skademåttet ”antal skadefall per tusen invånare” ökar tydligt med ökad ålder, de äldsta (≥ 85 år) har 1,0–1,2 skadefall per tusen invånare och år under perioden.