Transportsystemen ska vara baserade på stomlinjer i länkstrukturer, integration mellan lokala och regionala nät i hierarkiska system, hög prioritet och framkomlighet i fysiskt hänseende och en genomarbetad koppling till samhällsplaneringen på lokal och regional om en region vill att de resurser som avsätts till kollektivtrafiken ska ge största möjliga positiva konsekvenser för regionens utveckling. För att kunna realisera ett sådant utfall krävs en regionalt och lokalt integrerad trafikplanering som omfattar utveckling av infrastrukturen, trafikering av systemet och hur trafiken ska kunna användas som verktyg för lokala och regionala politiska mål.
Syftet med rapporten är att förbättra kunskaps- och beslutsunderlag för en effektivare användning av kollektivtrafiken som utvecklingsverktyg. Uppdraget baseras på kollektivtrafikrelaterad ekonomisk forskning med fokus på lokal och regional utveckling. Kunskapsöversikten utgår i första hand från forskning om kollektivtrafikens samhällsekonomi och planeringsmässiga dimensioner.
Forskningsresultaten har valts ut med utgångspunkt från det ökade behovet av kunskapsunderlag och planeringsmodeller för integrerade regionala och lokala kollektivtrafiksystem. Uppdraget är tolkat utifrån de framväxande regionernas behov av tydligare strategier för hur kollektivtrafiken kan användas som verktyg för regional utveckling.
I den ekonomiska forskningen om regioners och städers utveckling förs ett antal faktorer fram som beskrivs som centrala för den ekonomiska tillväxten. Exempel på sådana faktorer är agglomerationer och kluster, differentiering och specialisering, tjänstesektorns ökande betydelse för sysselsättningen, regionala innovationssystem och förmågan hos städer och regioner att vara attraktiva och kunna erbjuda invånarna goda livsvillkor. Den ekonomiska omvandlingen medför att tillväxt och utveckling blir mer och mer beroende av tillgänglighet i det fysiska rummet. Städer och regioner blir därför tillväxtens drivmotorer på grund av de rumsliga sambanden.
Alla förhållanden ovan kan kopplas till förutsättningar för mobilitet och tillgänglighet. Det gör i sin tur att kollektivtrafiken kan kopplas till drivkrafter för den ekonomiska utvecklingen vad gäller transportmöjligheter, mobilitet och tillgänglighet generellt, men också mer direkt till de egenskaper som kollektivtrafiken har i jämförelse med övriga färdmedel. Kollektivtrafiken har hög kapacitet och ett begränsat ytanspråk vilket gör att den kan användas för att åstadkomma kluster med agglomerationsfördelar och för att realisera skalekonomier och gynnsamma produktionsförutsättningar för den växande tjänstesektorn.
Kollektivtrafikens potential som utvecklingsverktyg har medfört att det politiska intresset för kollektivtrafik har ökat under de senaste decennierna. Den tidigare diskussionen om kollektivtrafikens betydelse för regionförstoring och matchning på arbets- och utbildningsmarknader, har idag ersatts av en mer sammansatt syn på kollektivtrafikens utvecklingspotential. Intresset för kollektivtrafiken förstärks av växande krav på långsiktig hållbarhet och energieffektivare transporter. Det finns förvånansvärt lite empirisk forskning om kollektivtrafikens utvecklingseffekter. Den ekonomiska forskningen inom området är fokuserad på tillgänglighet mätt som restid och oftast relaterad till konsekvenser av investeringar i infrastruktur. Det innebär att det finns ett stort behov av mer empirisk forskning om effekter av de åtgärder/förändringar som kan aktualiseras i planeringen av lokala och regionala kollektivtrafiksystem. Försök att empiriskt fastställa sambandet mellan en regions ekonomiska tillväxt och utbudet av kollektivtrafik tyder på ett svagt eller obefintligt samband. En bidragande orsak till det resultatet i det svenska sammanhanget är att det inte finns någon region som systematiskt och konsekvent använder kollektivtrafiken som utvecklingsverktyg. Kollektivtrafik ses i första hand som komplement till privat biltrafik.
Det kan konstateras att det till stora delar saknas en sådan trafikplanering i Sverige. Utvecklingen mot en ökande betydelse för regioner, med förändringar i ansvarsförhållanden mellan olika samhällsnivåer, medför att behovet av mer utvecklade planerings- och beslutsunderlag för kollektivtrafik ökar. De nya regionkommunerna kommer att behöva kunskap om hur kollektivtrafiken ska planeras och integreras i ett regionövergripande perspektiv, både vad gäller principer för planeringen och vilka planeringsverktyg som kan användas.
En kärnfråga blir trafikens koppling till stads- och tätortsutveckling och markanvändning generellt. Kommunerna har huvudansvaret för markanvändningen genom plan- och bygglagen. Den kommande förändringen av ansvarsroller inom kollektivtrafiken med regionala kollektivtrafikmyndigheter kan utifrån den aspekten medföra problem. Ansvaret för trafiken respektive ansvaret för den fysiska markanvändningen kommer att ligga på olika aktörer, vilket kan påverka samordning och integration negativt.
Det pågår flera forskningsprojekt med syfte att utveckla planeringsmodeller och perspektiv för styrning och planering av regional och lokal kollektivtrafik. Samtidigt driver de sektorsansvariga myndigheterna och branschens aktörer utvecklingen av de trafikförsörjningsprogram som ska upprättas av de nya regionala trafikmyndigheterna enligt den nya kollektivtrafiklagstiftningen.
Det behövs en betydligt starkare strategisk dimension i planeringen av kollektivtrafiken. Det avgörande är inriktningen för trafiken och hur kollektivtrafiken ska användas som verktyg för regionens utveckling. I planeringen kan flera olika förändringar/kvalitetsnivåer utvärderas och perspektivet måste vara bredare än att enbart fokusera på investeringar.
Av diskussionen i rapporten följer att den rumsliga dimensionen blir alltmer betydelsefull för den ekonomiska utvecklingen. Konsekvenser för stads- och tätortsutveckling, regionala sammanhang och hur markanvändning och transportsystem samverkar bör lyftas in i planeringens centrum. Oavsett nivån i resurstilldelningen till kollektivtrafiken är det angeläget att de resurser som förbrukas gör största möjliga nytta. Om det är positiva konsekvenser för en hållbar ekonomisk utveckling som prioriteras, bör planeringen ställas om i den riktning som diskuteras i rapporten.