Syftet med denna kvalitativa studie har varit att fånga upp frågeställningar kring bilkörning och användandet av andra transportsätt bland äldre, sett genom ögonen på personer födda under 40-talet.
Den metod som använts är diskussion i fokusgrupp. En grupp kvinnor och en grupp män har vid varsitt tillfälle träffats och diskuterat bilkörning, både den egna och föräldragenerationens. Avsikten har varit att varje diskussion ska behandla vissa i förväg uppställda frågeområden. Eftersom det finns ett intresse att avgöra vilka ämnen som spontant kommer upp till diskussion, har deltagarna fått en allmän introduktion till ämnet bilkörning och åldrande, men de har inte fått ta del av de specifika frågeområdena i förväg.
Innehållet i diskussionerna har främst analyserats med avseende på vad som stått i fokus. De frågeställningar som framkommit är tänkta att ligga till grund för en enkät riktad till den stora gruppen körkortsinnehavare födda på 40-talet.
Deltagarna hade olika syn på bilkörning och åldrande. Gemensamt var att de ansåg att äldre bilförare har vissa begränsningar. Men det framkom även att de ansåg att äldre bilförare i vissa hänseenden är bättre än yngre.
Att säga till äldre att sluta köra bil är inte alltid så lätt, men flera av deltagarna såg det som sin plikt att ändå göra det. Något som diskuterades livligt i den manliga gruppen var möjligheterna att kontrollera de äldre bilförarnas lämplighet och att få äldre att sluta köra bil. I den kvinnliga gruppen sågs läkarnas roll som betydelsefull, när det gällde att säga åt patienter att de borde sluta köra. Däremot fanns inte något större gehör bland kvinnorna för tanken att kontrollera alla äldre förare, oavsett deras hälsostatus. Snarare önskade man att de äldre skulle få köra så länge det var möjligt och lämpligt.
Flera av deltagarna hade själva redan märkt att de börjat begränsa viss typ av bilkörning, t.ex. att köra långa sträckor eller att köra i mörker. Några hade därför börjat begränsa sitt bilkörande genom att ta fler pauser eller välja andra färdmedel. Generellt sett körde deltagarna mindre nu än förr. Det var framför allt det rena nöjesåkandet som hade minskat.
De flesta såg ändå bilen som nödvändig, både nu och i framtiden. Framför allt var det frihetskänslan som fördes fram som argument. Alla deltagare var inte tilltalade av de alternativa färdmedlen, men de kunde ändå se dessa som realistiska för vissa typer av resor. Kunskapen om färdtjänst var ringa och uppfattningen om dess förtjänster varierade. De flesta förväntade sig att föräldrarna skulle uppskatta detta färdsätt. Men flera såg det som en begränsning att själva behöva planera sitt resande i förväg, även om det bara skulle röra sig om 1–2 timmar.
Generationsskillnader togs upp, dels mellan deltagarna och deras föräldrar, dels mellan deltagarna och deras egna barn. Exempel som gavs var att föräldragenerationen är uppfostrad att klara sig själv och ta hand om andra. Den har därför många gånger svårt att ta emot hjälp och att utnyttja sina samhälleliga rättigheter. Att kvinnor inte kör bil, även om de har körkort, togs också upp som exempel från föräldragenerationen. Detta fanns det även exempel på i den egna generationen.
För den egna generationen sa männen att bland dem var det självklart att ha körkort. När det gällde de egna barnens generation påpekade den kvinnliga gruppen att där är det inte längre lika självklart att man ska ta körkort, vare sig man är flicka eller pojke. I båda diskussionsgrupperna fanns det deltagare som var tveksamma till att den kommande generationen skulle ha tid eller lust att ta hand om sina åldrande föräldrar, dvs. diskussionsdeltagarna, och deras transporter.
Go to the publication